[infoga provisorisk titel här]

I "Lost In Translation" så låter Sofia Coppola Scarlett Johanssons bakdel vara på bild i förtexterna. Inte bara är hennes posteriör en fröjd att se på, den funkar som ett ypperligt anslag. Den skapar en stämning full av mystik och sensualitet vilket färgar hela filmen. Jag såg "Lost In Translation" för kanske fjärde gånger igår kväll och varenda gång blir jag lika slagen av hur rörd jag blir av filmen. Den låter en sväva i ovisshet och den spänning man känner mellan Bill Murrays och Scarlett Johanssons karaktärer saknar like. Det är en film som fångar själva kärnan av människan. Fantastisk.

Det blev mycket plural idag. Snubblade över denna lilla pärla helt plötsligt och oväntat när jag såg en borttagen scen ur det som Jesper lade upp på sin youtube. Det är en serie med Jesper Rönndahl och Josefin "Josefinito" Johansson, kända från P3s "Pang Prego", vilka enligt mig är ett par toppnamn inom svensk humor. De spelar två syskon som ska fixa tillbaka en massa saker efter det att deras hus brunnit upp. Var beredd på randomness. Bäddar in första avsnittet från SVT Play nedan.

Har nu klickat runt lite mer och hittade detta, piloten till Syskonen. Satan, när jag är färdig med Syskonen så får jag nästan lov att kolla in resten av Gabba Gabba. Fridens liljor på er!

Ibland kommer det filmer som känns helt unika. Den senaste jag kände såhär inför var "District 9" och nu känner jag hur mina förhoppningar byggs högt för "Monsters". Detta är vad jag uppfattat om storyn: någon utomjordisk organism har via en amerikansk satellit hamnat i Mexico och efter sex år så har något frodats där. Och givetvis ska nån färdas dit. Action, skräck, monster och apokalyps ser ut att erbjudas. Utifrån trailern så är det inte svårt att dra likheter mellan bl.a. "The Host" och "Cloverfield". Filmens titel, "Monsters", är däremot oroväckande oinspirerad... men filmen ser faktiskt ut att vara en av årets mest intressanta. Med endast $15.000 i budget så ser detta ut att vara en prestation i sig, låt oss hoppas att filmen levererar. Själv känner jag att det pirrar i magen av förväntan och tycker att det här faktiskt ser väldigt lovande ut. Se nedan och döm själva. Glöm inte att trycka upp trailern i fullskärm och 720p!

Såg idag "The Human Centipede" med Andrés, en god bekant från gymnasiet. Har haft ett svalt intresse för filmen, men som det skräckfilmsfan som jag är känner jag mig tvungen att se den. För mig har den verkat som ett uppenbart försök att chocka biopubliken och försöka vara vår generations "Exorcisten". Denna åsikt har inte ändrats efter att jag sett den. Filmen skyltar med att vara 100% medicinskt korrekt och har gjort rubriker med att få folk att kräkas. Tja, att kräkas i biografen är ju iaf en likhet med "Exorcisten". Filmen handlar om en skogstokig kirurg som drömmer om att göra en mänsklig tusenfoting genom att sy fast folks munnar i andras ändtarmsöppningar och få de att fungera som en varelse. Detta betyder alltså att de som inte är längst fram i tusenfotingen kommer få den stora äran att inmundiga andras avföring. Oh well, kirurgen får som han vill och lyckas drogragga till sig två amerikanska tjejer och en japansk kille för att bilda den här fantastiska varelse. Ni kan nog förstå hur det går sen. Regissören Tom Six har sagt att idén till filmen tillkom efter ett skämt om att pedofiler och dylika förbrytare borde få sin mun fastsydd i en lastbilschafförs anus som straff... och som nån sorts svart skämt kanske filmen funkar.

"The Human Centipede" försöker att vara någon sorts parallell till Andra Världskriget genom att inkludera tyskar, amerikaner och japaner. Detta försök är dock bara tamt och inte särskilt djuplodande. Ska det försöka att alludera till att Tyskland fick Japan till att gå mot krig mot USA? Få dem att äta bajs? Nej, för mig så försöker bara filmskaparen få filmen att vara djupare än vad den är... och det misslyckas Mr Six med. Som skräckfilm är den lite mer rakt på sak, men vågar inte riktigt förverkliga sig själv. Den fungerar lite på samma sätt som "Hostel" med att utspela sig i Europa (som är skitläskigt för amerikaner!) och faller på samma sätt som "Hostel" gjorde med. När den får en chans till att vara lite grisig så fegar de direkt ur och om man ser den för dess grisighet så kommer man nog bli besviken. Givet, filmen innehåller några få scener som är lite obehagliga att se på men det är inte mycket mer än så. Filmen kan nog äckla de klenmagade, men om man har sett någon lite grövre skräckfilm så är detta förmodligen barnmat. Precis som "Hostel" så är det bara spekulativt filmskapande med enda egentliga syfte att få in lite snabba cash genom att försöka chockera lite. 2011 kommer uppföljaren.

Nej, tacka vet jag fransmännen som faktiskt kan producera sann skräck och inte kompromissar med något. De lyckas också arbeta med berättande i flera lager så filmerna blir tänkvärda.

Robert Rodriguez har blivit erbjuden att regissera en film som handlar om Deadpool. Huruvida filmen kommer att vara kopplad med "X-Men Origins: Wolverine" eller om det kommer bli en reboot råder det delade bud om. Ryan Reynolds kommer dock att reprisera rollen som honom och en av producenterna från "X-Men Origins: Wolverine" är ansluten till projektet. För mig så råder det inga tvivel om att denna film kommer bli galet kick-ass om Robert Rodriguez tar sig an regissörsstolen. Med tidigare actionkavalkader som bl.a. "From Dusk Till Dawn", "Sin City" och "Planet Terror" i bagaget så kommer detta bli något att se fram emot. Jag har dock läst på flera ställen att filmen kommer att vara PG-13 (ej lämplig för barn under 13 år) snarare än R (Restricted - ej lämplig för personer under 17 år). Detta tycker jag är lite av en skam när man tar en av de mer awesome serietidnings-karaktärerna och sätter gränser för hur våldsam filmen kommer att vara. Jag hoppas på att Rodriguez kommer att förhandla upp det till R, men jag tror att filmbolagen (Fox och Marvel Studios) snarare kommer att erbjuda en annan platsen. I slutändan så handlar det ju faktiskt bara om pengar.

Apropå Rodriguez så längtar jag brutalt efter att se både "Machete" och "Predators", som han har regisserat respektive producerat. Han kan sin action och är inte rädd för att ta i med hårdhandskarna. Peace.

Ikväll såg jag på "The Unborn" med min syrra. Det var andra gången jag såg den och jag finner den fortfarande ganska fascinerande. Samtidigt som själva historien är oerhört fånig så är själva filmen i sig väldigt kompetent som skräckfilm. Effekterna och allt det tekniska arbetet är bra och stundtals är den ganska obehaglig, men själva storyn är hur lam som helst. Den handlar om (utan att säga för mycket) att ett ofött barn vill ta sig in i vår värld genom att använda sig av en kvinna. Genom filmen stöter man på hundar med masker, judiska demoner och Josef Mengele. That's right. Josef fucking Mengele. Storyn är galet överdriven, men på något sätt så funkar det ändå. Vissa repliker i filmen är så pinsamma så det kryper i skinnet på en. Jag vill använda mig av ordet "cringeworthy", men jag kommer inte på någon bra översättning.

Bortsett från storyn så är det en helgjuten film. Designen av vissa "monster" är riktigt obehaglig och hantverksmässigt så är filmen ganska välgjord. Vid ett tillfälle så lyckas filmskaparna att skrämma en genom att avleda uppmärksamheten till något som brukar vara läskigt i skräckfilmer; en spegel. Genom att få tittaren att stålsätta sig inför det6 som kommer att synas i spegeln så lyckas de skrämma en på ett sätt man inte är förberedd på. Jag vill inte avslöja hur de gör det, men jag tyckte att det var ett väldigt smart drag. Jag har ganska kluvna känslor inför "The Unborn", den borde vara en riktig kalkon med en såpass löjeväckande premiss men filmskaparna har fan lyckats göra det bästa av det. Dessutom så är det en amerikansk skräckfilm som faktiskt varken är en remake eller en uppföljare. Filmen är tydligt influerad av spansk och japansk skräckfilm, men är samtidigt helt originell. Bara det tycker jag gör den sevärd.

Jag har inte nämnt det i bloggen tidigare, men innan sommaren var slut så gav jag mig själv en hemläxa - att se hela "Six Feet Under". Innan sommaren så hade jag bara sett något enstaka avsnitt då det gick på SVT. Då hade jag inte ett så värst stort intresse för dramaserier, men de senare åren så har en känsla krupit över mig. "Six Feet Under" är en obligatorisk dramaserie. Jag har tyckt att det varit pinsamt att medge att jag inte sett den tidigare. Men inte efter denna sommaren, icke. Jag började igår på säsong 4 av 5 och har gott om tid att njuta av de två sista säsongerna. Jag finner serien väldigt rogivande på ett sätt, det känns som om man känner seriens karaktärer på riktigt. Jag ångrar att jag inte följde serien medan den sändes, det känns som om man går miste om den tid man var tvungen att vänta mellan avsnitten och låta senaste avsnittet smälta in. Jag har fått höra att "Six Feet Under" har ett ypperligt avslut med, ett värdigt serien. Jag längtar.

I September så börjar däremot den femte (och sista?) säsongen av "Dexter" och jag har höga förväntningar på den. Många ljuva veckor av oviss längtan väntar. Säsong fyra var ett mästerverk, speciellt efter den lite trista tredje säsongen.

Rent spontant så måste jag säga att jag är väldigt positivt överraskad av den här filmen! Såg den för första gången idag, då far köpte den när vi var på Överby och shoppade loss. I princip allt jag hört om filmen har varit negativt, så det har bidragit till att jag inte sett den förrän nu. Storyn innehåller visserligen vissa logiska hål och humorn är ganska pubertal ibland. Jag har dock fått intrycket att man ser en blockbuster om jätterobotar som krossar varandra för att det helt enkelt är bra action... och på den punkten levererar "Transformers: Revenge of the Fallen" verkligen. I mitt tycke så är storyn faktiskt helt okej. Den har ett par oväntade vändningar och de logiska hålen täcks över med explosioner väldigt smidigt. Explosioner och Megan Fox. I mitt tycke så är den faktiskt bättre än ettan, hela grejen med jätterobotar behövs inte presenteras långsamt, långsamt medan man väntar på action. Den fokuserar därmed mindre på människorna och mer på Autobots och Decepticons kamp om Jorden. Relationen mellan Shia LaBeouf och Megan Foxs karaktärer är dock löjligt underutvecklad och är mest bara där för att göra rum för mer av Megan Foxs rykande heta kropp. Två och en halv timma formligen blåser förbi en och den blir aldrig tråkig. Den har satt allting på nivå 11 på förstärkarna och bara pumpar ut adrenalin och välgjorda specialeffekter. Kortfattat så kommer du älska den här filmen om du gillar mer eller mindre hjärndöd action med sjuhelvetes många explosioner. Tro inte på all skit du hört om den. Koppla bara bort hjärnan och njut.

Alright. Såhär ser det ut när Zack Snyder får en tom canvas att arbeta på. Samurajer, världskrig, drakar, robotar, showgirls, heta brudar med automatvapen... Woah. Jag kan inte säga mer än att det här ser ut som destillerad episkhet, och ni vet vad jag tycker om episkhet. Jag gillar't.

Alright. Jag pallar inte skriva något långt nu då jag snart ska lägga mig men jag kände att jag ville skriva detta ändå. Jag såg nyss ett avsnitt av "Masters of Horror" och kände att jag var tvungen att rekommendera det. Serien består av fristående avsnitt, alla regisserade av mer eller mindre kända skräckregissörer. Avsnitten kan därmed ses separata. Innan jag började kolla på serien i år så hade jag bara sett två avsnitt: "Dreams in the Witch-House" och "Sick Girl", båda väldigt bra. I all ärlighet så är det jävligt dåligt av mig att inte ha sett serien förrän nu, undantaget två avsnitt som jag såg typ 2005 när den började. Jag trodde inte att "The Fair-Haired Child" skulle vara något särskilt, men det överraskade mig positivt. Faktum är att det var något av det ruskigare jag sett på senare tag, mycket tack vare det överraskande välgjorda monstret. Jag vill inte avslöja mycket mer, men jag rekommenderar avsnittet (och serien) starkt för alla som gillar skräck och kanske missat denna serien. Peace out och godnatt!

When you see it, you may or may not shit bricks.

Anyhow! Jag såg på "Shutter Island" med familjen för dryga timman sen. Det har varit en sån där film som man aldrig riktigt fått tummen ur att se. Det känns nästan lite pinsamt att jag inte sett den förrän nu. Jag brukar kalla filmer som "Shutter Island" för psyko-thriller, en deckarhistoria där gränsen mellan vad som händer i verkligheten och vad karaktärerna upplever som verkligt suddas ut mer eller mindre. Jag uppskattade filmen, den kändes inte som om den krystats fram av människor som ville göra en snabb dollar. Filmen utvecklas i ett behagligt tempo och man får tid att fundera lite över händelserna innan nästa twist i storyn sker. Jag lyckades att utveckla en teori under filmen om vad som händer som faktiskt var någorlunda korrekt. Jag och min syster diskuterade den lite drygt fem minuter (rökpaus för föräldrar) innan payoffen och det kändes faktiskt väldigt behagligt att ha rätt angående vissa ting. Men nu har jag funderat lite. Tänk om det är menat att man SKA känna viss stolthet över att man i viss mån kunde förutse revealen? Det kanske är en del av poängen, för att göra filmen mer minnesvärd och behaglig att tänka på när man ser tillbaka på den. Man kanske rentav rekommenderar den för vänner och bekanta? Om det är så, så är det i alla fall mycket smart och skickligt gjort. Jag måste säga att jag rekommenderar "Shutter Island" till den som läser det här och jag tror att det kommer bli en givande upplevelse för er med. Peace out!

Aight. Jag såg nyligen ett avsnitt av Cops som faktiskt berörde snarare än underhöll mig. För mig har Cops tidigare varit en sorts lättsmält banal underhållning där typiska amerikanska snutar med crew cuts haffar samma pundare de haffar var och varannan dag eller kanske ibland, om man har tur, lurar till sig torskar. Men dagens avsnitt var annorlunda. Det första som höjde programmets värde var när de skulle få ner en liten brunbjörn som klättrat upp i ett palmträd mitt i ett bostadsområde. Det är ju inget som sker var dag, direkt. Men det som riktigt greppade mig var att de ryckte ut till ett ställe där det varit en skottlossning och tre var skadade. Ett barn hade blivit skjutet. Man fick se en polisman (som hade crew cut, givetvis) omsorgsfullt bära det 4-5-åriga flickan så snabbt han kunde. Han hade ett sammanbitet ansikte för att hålla masken och det gjorde han väl, men man kunde känna vad hans klump i halsen genom att se in i hans ögon. Barnet han bar på var helt blodigt, det hade fått ett skott i sig på sidan av kroppen. När en ambulans hade kommit och barnet tagits hand om så pratade poliserna med varandra och delade information. Stämningen där var oerhört tryckt. En polisman sa "So this is what we've come to?" och för en gångs skulle kunde man faktiskt känna sig nära poliserna i programmet. Detta avsnitt har ändrat min syn på Cops.

Sedan kunde jag också känna med kameramannen. Som medieproduktionsstudent så kan jag ana att han hela tiden gick runt och tänkte "Fy fan vad bra TV det här blir" om och om igen. Och ja, det var bra TV. Cops var bra TV. Skönt med lite omväxling.

I afton så såg jag och min kära familj på den senaste "Alice i Underlandet" och jag blev glatt överraskad. Jag hade mina tvivel kring den, då Tim Burton enligt mig har mer och mer blivit producenternas objekt för cirkelonani. Anyway, visuellt hade den enligt mig en perfekt balans mellan mörker och glädje och jag kände aldrig att den blev för extrem någon gång. De valde att förlägga den tretton år efter Alices första besök i Underlandet och jag tycker att de lyckades bra med att bredda Underlandet och historien bakom Alice. För att vara en "uppföljare" till böckerna (snarare än den tecknade Disney-filmen) så tycker jag att den kändes väldigt trogen förlagorna. Det som jag blev mest glad över är att de valde att inkludera Jabberwocky bland andra varelser som sällan fått utrymme i film-tolkningarna av boken/böckerna. Jag är nämligen ett stort fan av "Alice's Adventures in Wonderland" och "Through the Looking-Glass, and What Alice Found There" sen nån gång kring mellanstadiet då "American McGee's Alice" trädde in i mitt liv och öppnade mina ögon för böckerna. Kort efter jag läst (kanske t.o.m. medan jag läste) "Through the Looking-Glass" så blev bAndersnAtch det nickname jag använde på diverse communities som Helgon och dylikt. Något i dikten Jabberwocky tilltalade mig på så många nivåer.

John Tenniels illustration till "Jabberwocky"

Seriöst. Om tio minuter Nu börjar en finsk skräckfilm på Canal+ som heter "Sauna". Det kommer bli AWESOME! Skälet till att jag sitter på Canal+ är att jag är hemma i Lidköping nu och har min dator samt bäddsoffa i vårt andra tv-rum. På den tvn så har vi Canal+. Simple as that! Synd för mig att vi inte har TV4 Sci-Fi härinne bara. Humbug! Nåväl, snart börjar skräcken! Booyah!

PS. Jag hittade en bild.

Glädjerus. Ilningar längs med ryggraden. Att vara på gränsen till tårar av episkhet.

...Doktorn är tillbaka.

Tiden innan detta har varit nervös. Kommer serien att fortsätta vara lika bra? Kommer Matt Smith kunna axla rollen efter David Tennant? Första avsnittet av säsong fem (eller 31, om man så vill) av Doctor Who gör så att alla tvivel omedelbart röjs undan. Jag har inte riktigt vant mig vid Matt Smith som Doktorn än, men i sitt första avsnitt visar han förbannat stor potential. Steven Moffat, som tidigare skrivit några av de absolut bästa avsnitten (i 2005-serien), tar över rollen som huvudansvarig över serien efter Russel T. Davies. Denna första glimt av ting som komma skall bådar gott. Moffat som tidigare skrivit riktigt mörka avsnitt (t.ex. "The Empty Child/The Doctor Dances" och "Blink") tycks komma att leverera en riktigt mörk säsong. Supermarine Spitfires i rymden, Weeping Angels återkomst och Daleks med Union Jack. Allt bäddar för många stunder fyllda av de känslor i den första raden av det här inlägget. Dessutom så är Amy Pond, Doktorns nya resepartner och spelad av Karen Gillan, något som närmast kan beskrivas som riktigt ögongodis. Jag är redo för fortsatt episkhet.

Kom precis på vilket ord jag borde använt istället för "abstrakta" och "flummiga". Redo? "Tolkningsvänliga". How 'bout them cookies?

Ska fråga min roomie om han är pepp på en tre timmars mindfuck nu. Booyah.

Såg precis Turtles Forever och blev minst sagt mycket glatt överraskad. Väldigt underhållande film med en massa små påskägg här och var. '87-Turtles möter '03-Turtles i en hyllningsfilm till 25-årsjubileet av den första TMNT-tidningen. Jag har en liten revival på gång nu, har köpt en box med sju DVDer av den klassiska serien (drygt åtta timmar) som kommer att åtnjutas med andakt. Skivorna är de som funnits i svensk handel ett tag, men hur kan man passa på en samling med alla för blott 199 kr? Klockren deal för mig iaf! Jag lutar åt att även köpa någon eller några hela säsonger av den den klassiska serien via import, säsong 1-6 finns tillgänglig. Massa massa avsnitt det där. Men nu är klockan snart tio över fem så jag lägger mig! Turtle power!

Såg "Maléfique" i fredags. Den var magnifik! Ska försöka komma ihåg att skriva mer om den! Fransoser är förresten ett skitroligt ord. Gonatt!

Idag (läs igår) var jag på en alldeles förträfflig hippiefest (hostad av Gerda und My, hats off!) och hade det gött som fan. 60/70-talsmusik, massa folk som var temariktigt klädda och en skön stämning. Drack en massa äpple/kanel-vin med, jag tror jag börjar bli kär i det. Allt var najs helt enkelt. Kom hem drygt fyra och kokade mig en kopp te och satte på "Day of the Dead" (från '08, nämnd i förra inlägget), för inget är så gött efter en fin fylla som att chilla ner och kanske somna till en halvdan film. Somnade dock inte, tror jag hade hunnit nyktra till för mycket för det, så jag satt och tittade på den med mina "skolade" ögon och märkte en massa tabbar och annat stuffs som jag inte orkar dra. Den var inte helt kass, men produktionsvärdet var mycket lägre än vad jag trodde. CGI var det ganska sparsmakat med, men när det användes så var det ganska uppenbart (en skitkort onödig "demonansiktes-warp" på en zombie, wtf?). Jag hade väntat mig att zombierna skulle vara snabba, men helt oväntat så råkade de vara galet atletiska med. De hoppade runt som Hunters från L4D, klättrade omotiverat på tak för att hoppa ner på folk (när det redan var tre andra zombies som attackerade en) och hoppade synkront ut genom alla fönster på ett sjukhus (tror det var i slowmo med). Tidvis var den ganska underhållande dock, man märkte att den var gjord med viss glimt i ögat.

Just det fan, tidigare under dagen så var jag Indiana Jocke för introsketchen till (sön)dagens Student-TV. Blev lite stressigt framåt slutet med tanke på festen och allt, men det var ett himla kul inspelningstillfälle och jag hoppas att det blir flera sådana framöver.

Nu ska jag fan sova. Puss!