[infoga provisorisk titel här]

When you see it, you may or may not shit bricks.

Anyhow! Jag såg på "Shutter Island" med familjen för dryga timman sen. Det har varit en sån där film som man aldrig riktigt fått tummen ur att se. Det känns nästan lite pinsamt att jag inte sett den förrän nu. Jag brukar kalla filmer som "Shutter Island" för psyko-thriller, en deckarhistoria där gränsen mellan vad som händer i verkligheten och vad karaktärerna upplever som verkligt suddas ut mer eller mindre. Jag uppskattade filmen, den kändes inte som om den krystats fram av människor som ville göra en snabb dollar. Filmen utvecklas i ett behagligt tempo och man får tid att fundera lite över händelserna innan nästa twist i storyn sker. Jag lyckades att utveckla en teori under filmen om vad som händer som faktiskt var någorlunda korrekt. Jag och min syster diskuterade den lite drygt fem minuter (rökpaus för föräldrar) innan payoffen och det kändes faktiskt väldigt behagligt att ha rätt angående vissa ting. Men nu har jag funderat lite. Tänk om det är menat att man SKA känna viss stolthet över att man i viss mån kunde förutse revealen? Det kanske är en del av poängen, för att göra filmen mer minnesvärd och behaglig att tänka på när man ser tillbaka på den. Man kanske rentav rekommenderar den för vänner och bekanta? Om det är så, så är det i alla fall mycket smart och skickligt gjort. Jag måste säga att jag rekommenderar "Shutter Island" till den som läser det här och jag tror att det kommer bli en givande upplevelse för er med. Peace out!