[infoga provisorisk titel här]

Alright. Jag pallar inte skriva något långt nu då jag snart ska lägga mig men jag kände att jag ville skriva detta ändå. Jag såg nyss ett avsnitt av "Masters of Horror" och kände att jag var tvungen att rekommendera det. Serien består av fristående avsnitt, alla regisserade av mer eller mindre kända skräckregissörer. Avsnitten kan därmed ses separata. Innan jag började kolla på serien i år så hade jag bara sett två avsnitt: "Dreams in the Witch-House" och "Sick Girl", båda väldigt bra. I all ärlighet så är det jävligt dåligt av mig att inte ha sett serien förrän nu, undantaget två avsnitt som jag såg typ 2005 när den började. Jag trodde inte att "The Fair-Haired Child" skulle vara något särskilt, men det överraskade mig positivt. Faktum är att det var något av det ruskigare jag sett på senare tag, mycket tack vare det överraskande välgjorda monstret. Jag vill inte avslöja mycket mer, men jag rekommenderar avsnittet (och serien) starkt för alla som gillar skräck och kanske missat denna serien. Peace out och godnatt!

Alright, äntligen lite nyheter! Alice kommer definitivt att återvända och det ser än så länge lysande ut. Originalet är en gammal spelfavorit och jag är glad att rapportera om denna härliga nyhet. "American McGee's Alice" är ett spel som verkligen lever, allt från miljöerna till musiken till röstskådespelet klaffar i perfekt harmoni på ett av de sjukare sätten. Jag hoppas att Chris Vrenna åter igen gör musiken. Det skulle vara en underdrift att kalla soundtracket till originalet lysande. Faktum är att det är det enda spel jag köpt soundtracket till (löst iaf, i en del Collector's Editions får man ju med lite). Förväntningarna på "Alice: Madness Returns" är nu skyhöga och jag hoppas de levererar. Ge mig stämningen i ettan igen. Min kropp pirrar av längtan. Det finns lite bilder och annat gott på hemsidan som ser alldeles prima ut. Spelkorten ser livsfarligt otäcka ut nu. Synopsis för "Alice: Madness Returns":

"Eleven years ago a horrific fire took Alice’s family from her and left her terribly burned—and her mind terribly scarred. Afterwards she was confined to Rutledge Asylum, struggling to come to terms with her demons by slipping into her fantasy world of Wonderland. Now, after ten years, she has finally secured her release--yet she still bears the heavy psychological burden of that tragic event.

In Alice: Madness Returns, Alice is released from the asylum to a London psychiatrist’s care. As nightmarish hallucinations continue to haunt her and invade her reality, she seeks to understand her torment in order to recover herself. Her mind in tatters, she is unable to resolve the fear and neuroses prompted by her strange memories, dreams, and visions. Her relocation to London seems only to add to their number and intensity.

Perhaps she’ll do better in Wonderland. She always has. She travels there, seeking what the “real” world can’t provide: security, knowledge, and the truth about the past. But in her absence, Wonderland too has suffered. Something has gone horribly wrong, and now a great evil is descending upon what once was her beautiful refuge.

Can Alice save Wonderland—and herself—from the madness that consumes them both?"

Jag var nyss på promenad i Lidköping i den stadsdel där jag växte upp: Majåker. Jag tog en promenad till delar av min barndoms skådeplatser och bestämde mig för att titta på lekplatserna. Ett visst vemod kommer över mig när jag påminns om att de har ersatt de majestätiska fort-aktiga lek-slott med dussin-lekplatser. Jag kommer ihåg alla häftiga äventyr man haft i de där forten och hur man kunnat klättra runt på olika sätt. De som finns nu har i princip bara en satt väg att leka genom. Man måste klättra hela tiden. Förr så kunde man hitta små häftiga skrymslen att gömma sig i och forten var såpass stora så man kunde dela upp dem i två områden och kriga med andra. Oh well. Den tiden är förbi nu. Även de små stigarna vid bäcken är helt igenväxta. Därinne kunde man bara springa och leka och äventyra. På ett ställe var det ett såpass stort träd så man var tvungen att hålla om det och försiktigt gå sidleds med det för att komma vidare. Det finns fortfarande smultronställen för äventyr i Majåker, men de är nu tyvärr mycket färre än förut. Även om jag personligen inte kommer att leka runt i Majåker något mer så är det faktiskt lite sorgligt hur allt förändras. Eller så blir jag bara gammal och bitter. Vad vet jag?

Jag tror jag såg ut såhär häromnatten, faktiskt.

Tja! Under veckan kommer jag att mobilblogga lite så ni får gärna titta in här ibland! Hoppas att allt kommer fungera fint och att vädret kommer att bli ypperligt! Peace out, sommarskallar!

(Jag är också bäst på att göra fula paint-bilder sparade i .jpeg-format! :D)

Stora familjen Tjernobyl-Gurgel tillsammans med

lillebröderna Turboräser! (med 101% ACHTUNG!)

Sinnes! Hal Thompson, tidernas kanske mest begåvade häxmästare och expert på det ockulta svarar på min fråga i sin senaste YouTube-video. Jag känner mig helt plötsligt alldeles speciell! Thank you, Hal Thompson!

Om drygt 24 timmar så kommer jag förhoppningsvis att vara på plats på Arvikafestivalen! Håller på att packa för fullt nu, har idag blandat färdigt mitt Tjernobyl-gurgel (+Turboräser!) och fixat lite andra saker och ting likaså. Kanske halar fram en bild på mitt gurgel om tid finnes! Efter festivalen så kommer jag att posta årets gurgel-recept här! På bilden ovan kan ni se hur ni lätt kan känna igen mig! Rosahatten, coola tröjor (med motiv från film och spel), ett rosa paraply, det läskigt gröna Tjernobyl-gurglet och så håret förstås! Haha! Peppen är hög och snart drar jag. Take your protein pills and put your rosahatt on!

Vad jag kommer satsa på att se/var ni kanske ser mig:

De inom parentes är "kanske-akter".

En av mina personliga favoriter ur min lilla gömma. ;)

When you see it, you may or may not shit bricks.

Anyhow! Jag såg på "Shutter Island" med familjen för dryga timman sen. Det har varit en sån där film som man aldrig riktigt fått tummen ur att se. Det känns nästan lite pinsamt att jag inte sett den förrän nu. Jag brukar kalla filmer som "Shutter Island" för psyko-thriller, en deckarhistoria där gränsen mellan vad som händer i verkligheten och vad karaktärerna upplever som verkligt suddas ut mer eller mindre. Jag uppskattade filmen, den kändes inte som om den krystats fram av människor som ville göra en snabb dollar. Filmen utvecklas i ett behagligt tempo och man får tid att fundera lite över händelserna innan nästa twist i storyn sker. Jag lyckades att utveckla en teori under filmen om vad som händer som faktiskt var någorlunda korrekt. Jag och min syster diskuterade den lite drygt fem minuter (rökpaus för föräldrar) innan payoffen och det kändes faktiskt väldigt behagligt att ha rätt angående vissa ting. Men nu har jag funderat lite. Tänk om det är menat att man SKA känna viss stolthet över att man i viss mån kunde förutse revealen? Det kanske är en del av poängen, för att göra filmen mer minnesvärd och behaglig att tänka på när man ser tillbaka på den. Man kanske rentav rekommenderar den för vänner och bekanta? Om det är så, så är det i alla fall mycket smart och skickligt gjort. Jag måste säga att jag rekommenderar "Shutter Island" till den som läser det här och jag tror att det kommer bli en givande upplevelse för er med. Peace out!

Nu snackar vi bra reklam. Inför filmen så har de lanserat ett flash-spel på facebook i bästa Contra-manér. Tighta kontroller, välgjorda nivåer och flera karaktärer att välja mellan! Mitt tips är Christmas (Statham), med power-upen så kastar han tre knivar, precis som en Spread Gun från Contra/Probotector. Det är bara att gå framåt, hoppa och kötta skiten ur allt du ser. Typ. Angående Contra och Probotector så vill jag för protokollet bara säga att Probotector är sjukt mycket häftigare än Contra. Men anyway, klicka på bilden för att lira på facebook! Go forth and die!

Gudrun Schyman visar åter att hon är en av Sveriges största attention whore. I min åsikt är det helt otroligt fånigt att elda upp 100 000 kr bara för att visa en poäng. Visst, det är chockerande PR. Chockerande billig. Såpass mycket uppmärksamhet skulle de inte fått med någon reklam för 100 000 kr. Men i min åsikt är det ett helt fel sätt att gå tillväga. Gudrun kan inte i min åsikt inte få tillbaka något förtroende efter hennes skattebedrägeri. Att hon dessutom varit alkoholist och sagt att Sverige behandlar kvinnor likadant som talibaner gör är ju knappt förtroendegivande heller. Men hey, att jag ens bryr mig om att skriva om henne är ett bevis på att lyckats. Jag tror däremot att FI inte kommer att komma in i riksdagen oavsett. Ett parti lett av en attention whore är ju knappast något lyckat. Peace.

Aight. Jag såg nyligen ett avsnitt av Cops som faktiskt berörde snarare än underhöll mig. För mig har Cops tidigare varit en sorts lättsmält banal underhållning där typiska amerikanska snutar med crew cuts haffar samma pundare de haffar var och varannan dag eller kanske ibland, om man har tur, lurar till sig torskar. Men dagens avsnitt var annorlunda. Det första som höjde programmets värde var när de skulle få ner en liten brunbjörn som klättrat upp i ett palmträd mitt i ett bostadsområde. Det är ju inget som sker var dag, direkt. Men det som riktigt greppade mig var att de ryckte ut till ett ställe där det varit en skottlossning och tre var skadade. Ett barn hade blivit skjutet. Man fick se en polisman (som hade crew cut, givetvis) omsorgsfullt bära det 4-5-åriga flickan så snabbt han kunde. Han hade ett sammanbitet ansikte för att hålla masken och det gjorde han väl, men man kunde känna vad hans klump i halsen genom att se in i hans ögon. Barnet han bar på var helt blodigt, det hade fått ett skott i sig på sidan av kroppen. När en ambulans hade kommit och barnet tagits hand om så pratade poliserna med varandra och delade information. Stämningen där var oerhört tryckt. En polisman sa "So this is what we've come to?" och för en gångs skulle kunde man faktiskt känna sig nära poliserna i programmet. Detta avsnitt har ändrat min syn på Cops.

Sedan kunde jag också känna med kameramannen. Som medieproduktionsstudent så kan jag ana att han hela tiden gick runt och tänkte "Fy fan vad bra TV det här blir" om och om igen. Och ja, det var bra TV. Cops var bra TV. Skönt med lite omväxling.

I afton så såg jag och min kära familj på den senaste "Alice i Underlandet" och jag blev glatt överraskad. Jag hade mina tvivel kring den, då Tim Burton enligt mig har mer och mer blivit producenternas objekt för cirkelonani. Anyway, visuellt hade den enligt mig en perfekt balans mellan mörker och glädje och jag kände aldrig att den blev för extrem någon gång. De valde att förlägga den tretton år efter Alices första besök i Underlandet och jag tycker att de lyckades bra med att bredda Underlandet och historien bakom Alice. För att vara en "uppföljare" till böckerna (snarare än den tecknade Disney-filmen) så tycker jag att den kändes väldigt trogen förlagorna. Det som jag blev mest glad över är att de valde att inkludera Jabberwocky bland andra varelser som sällan fått utrymme i film-tolkningarna av boken/böckerna. Jag är nämligen ett stort fan av "Alice's Adventures in Wonderland" och "Through the Looking-Glass, and What Alice Found There" sen nån gång kring mellanstadiet då "American McGee's Alice" trädde in i mitt liv och öppnade mina ögon för böckerna. Kort efter jag läst (kanske t.o.m. medan jag läste) "Through the Looking-Glass" så blev bAndersnAtch det nickname jag använde på diverse communities som Helgon och dylikt. Något i dikten Jabberwocky tilltalade mig på så många nivåer.

John Tenniels illustration till "Jabberwocky"