Aight. Jag såg nyligen ett avsnitt av Cops som faktiskt berörde snarare än underhöll mig. För mig har Cops tidigare varit en sorts lättsmält banal underhållning där typiska amerikanska snutar med crew cuts haffar samma pundare de haffar var och varannan dag eller kanske ibland, om man har tur, lurar till sig torskar. Men dagens avsnitt var annorlunda. Det första som höjde programmets värde var när de skulle få ner en liten brunbjörn som klättrat upp i ett palmträd mitt i ett bostadsområde. Det är ju inget som sker var dag, direkt. Men det som riktigt greppade mig var att de ryckte ut till ett ställe där det varit en skottlossning och tre var skadade. Ett barn hade blivit skjutet. Man fick se en polisman (som hade crew cut, givetvis) omsorgsfullt bära det 4-5-åriga flickan så snabbt han kunde. Han hade ett sammanbitet ansikte för att hålla masken och det gjorde han väl, men man kunde känna vad hans klump i halsen genom att se in i hans ögon. Barnet han bar på var helt blodigt, det hade fått ett skott i sig på sidan av kroppen. När en ambulans hade kommit och barnet tagits hand om så pratade poliserna med varandra och delade information. Stämningen där var oerhört tryckt. En polisman sa "So this is what we've come to?" och för en gångs skulle kunde man faktiskt känna sig nära poliserna i programmet. Detta avsnitt har ändrat min syn på Cops.
Sedan kunde jag också känna med kameramannen. Som medieproduktionsstudent så kan jag ana att han hela tiden gick runt och tänkte "Fy fan vad bra TV det här blir" om och om igen. Och ja, det var bra TV. Cops var bra TV. Skönt med lite omväxling.
