[infoga provisorisk titel här]

Jag har nu spenderat lite över en timma med att spela Super Mario Bros. Crossover som Ryu Hayabusa. Han lades till för dryga månaden sen, men jag har inte fått tummen ur att pröva honom. Precis som i Ninja Gaiden är kontrollerna skittajta och han är jävligt smidig. När man får eldblomman så är han jävligt fierce med stort svärd och Windmill Shuriken. Det är en fröjd att plöja sönder block i underjords-nivåer med dessa. Musiken från Ninja Gaiden är också något av det mest episka i 8 bitar. Stundtals frustrerande svårt (dock inte lika mycket som i Ninja Gaiden), speciellt i undervattensnivåerna och början på 8-2. Seriöst. 8-2 är så gott som omöjlig utan någon uppgradering, för då kan man offra en träff för att komma igenom. Jävligt skoj iaf, klicka på bilden för att lira!

Sen så kan jag inte hjälpa mig själv från att bjuda på lite Duane and BrandO till detta!

Alright, äntligen lite nyheter! Alice kommer definitivt att återvända och det ser än så länge lysande ut. Originalet är en gammal spelfavorit och jag är glad att rapportera om denna härliga nyhet. "American McGee's Alice" är ett spel som verkligen lever, allt från miljöerna till musiken till röstskådespelet klaffar i perfekt harmoni på ett av de sjukare sätten. Jag hoppas att Chris Vrenna åter igen gör musiken. Det skulle vara en underdrift att kalla soundtracket till originalet lysande. Faktum är att det är det enda spel jag köpt soundtracket till (löst iaf, i en del Collector's Editions får man ju med lite). Förväntningarna på "Alice: Madness Returns" är nu skyhöga och jag hoppas de levererar. Ge mig stämningen i ettan igen. Min kropp pirrar av längtan. Det finns lite bilder och annat gott på hemsidan som ser alldeles prima ut. Spelkorten ser livsfarligt otäcka ut nu. Synopsis för "Alice: Madness Returns":

"Eleven years ago a horrific fire took Alice’s family from her and left her terribly burned—and her mind terribly scarred. Afterwards she was confined to Rutledge Asylum, struggling to come to terms with her demons by slipping into her fantasy world of Wonderland. Now, after ten years, she has finally secured her release--yet she still bears the heavy psychological burden of that tragic event.

In Alice: Madness Returns, Alice is released from the asylum to a London psychiatrist’s care. As nightmarish hallucinations continue to haunt her and invade her reality, she seeks to understand her torment in order to recover herself. Her mind in tatters, she is unable to resolve the fear and neuroses prompted by her strange memories, dreams, and visions. Her relocation to London seems only to add to their number and intensity.

Perhaps she’ll do better in Wonderland. She always has. She travels there, seeking what the “real” world can’t provide: security, knowledge, and the truth about the past. But in her absence, Wonderland too has suffered. Something has gone horribly wrong, and now a great evil is descending upon what once was her beautiful refuge.

Can Alice save Wonderland—and herself—from the madness that consumes them both?"

Nu snackar vi bra reklam. Inför filmen så har de lanserat ett flash-spel på facebook i bästa Contra-manér. Tighta kontroller, välgjorda nivåer och flera karaktärer att välja mellan! Mitt tips är Christmas (Statham), med power-upen så kastar han tre knivar, precis som en Spread Gun från Contra/Probotector. Det är bara att gå framåt, hoppa och kötta skiten ur allt du ser. Typ. Angående Contra och Probotector så vill jag för protokollet bara säga att Probotector är sjukt mycket häftigare än Contra. Men anyway, klicka på bilden för att lira på facebook! Go forth and die!

Alright, så nån indiefilmare har gått och gjort en långfilm av Mega Man. Jag har inte sett den än, men tja... det kommer jag att göra snarast. Är tämligen nyfiken på vilka Robot Masters de har valt att inkludera. Skriver mer om den när jag sett den.

Här är länken, enjoy!

Igår natt när jag kommit hem så kände jag för att spela lite. Då jag kände mig lite retromysig sådär och eftersom studielånet kommit så tänkte jag dra ut på Wiin och kolla om det fanns nåt najs ute på Virtual Console. (och apropå retro, 360ns senaste satsning Game Room är drygt fail) Jag lurkade runt lite innan jag såg att "Mega Man 10" hade undgått min vetskap! Kvickt halade jag fram VISA-kortet och köpte points för att köpa spelet och satt sedan i 2½ timma och spelade. Det är svårt att inte jämföra det med "Mega Man 9", då det var det första "nyretro"-släppet. Ska drista mig till att skriva en kort sammanfattning med så lite spoilers som möjligt.

Handlingen? En robot-influensa, Roboenza, sprider sig världen över och det är upp till Mega Man att åtgärda detta. Dr. Light samarbetar med Dr. Wily för att skapa en maskin som kan bota världens alla robotar... men kan man lita på honom? Mega Man får hjälp av den ständiga coolingen Proto Man som också är spelbar. Robotmästarna i spelet är aningen tråkigare än de i nian. Vissa känns lite oinspirerade som Blade Man och Chill Man. Nitro Man är jag lite kluven till, mer om det nedan. Jag fann samtliga i nian tämligen intressanta och det är tråkigt att se att tian saknar lite av den glöden. De resterande i tian (Strike Man, Solar Man, Sheep Man, Pump Man, Commando Man) är dock väldigt roliga.

• När jag först kom till Sheep Mans bana så tänkte jag "WTF, cyberspace?" men nu när jag skriver det här så kom jag på att han är helt genial. Hans vapen är elekticitet och detta måste förstås referera till Philip K. Dicks "Do Androids Dream of Electric Sheep?", novellen som Ridley Scott baserade "Blade Runner" på. Mega Man är ju en android med och det värmer min nördiga lilla själ när de arbetar in något sånt här i spelet. Den elektroniska banan är finurlig och spännande med
• Strike Man är en baseboll-robot, det känns lite på gränsen till för töntigt men det funkar bra ändå. Hans bana väger upp för detta. Banan är en stor sportarena med många kreativa sportrelaterade hinder. Var beredd på att bli attackerad av fotbollar!
• Solar Man är en solcells-robot. Det fungerar väldigt väl och känns väldigt logiskt i ett modernt Mega Man-spel. Hans bana är frenetisk och den mest intressanta i spelet med diverse eld- och solcellsrelaterade hinder och fiender.
• Pump Man är spelets obligatoriska vatten-robot. Animationerna när han attackerar är helt hysteriskt roliga, då han har en pump på sitt huvud. Banan är bland de snyggare, den tar plats i ett väldigt smutsigt kloaksystem.
• I en stormig ökenbana fylld med minor möter man Commando Man. Banan är fylld med sandstormar som fyller skärmen och trycker vår hjälte mot ett håll. Det militära temat på banan fungerar bra med bl.a. minor och fallskärms-bomber som fiender. Att gå genom kvicksand är en fin vink till Pharao Mans bana från "Mega Man 4".
• Hela Blade Mans tema känns oinspirerat. Medeltidsslotts-banan fyller mig av "meh" och bossen känns tråkig. Spelets svarta får.
• Chill Man är en is-robot. Banan är lite intressant med isblock som hinder, men det är inget vi inte sett förr.
• Nitro Man som boss känns tråkig, en wannabe-transformer med wannabe-Metal Blades. Ett snyggt och intressant attack-mönster räddar dock denna robot. Banan är bland de roligaste i spelet. Mötande trafik som man måste hoppa över och en snygg urban setting tillsammans med pumpande musik bäddar för en intensiv bana.

Musiken gör en allt annat än besviken. Den är definitivt i par med Mega Man 9 och bland guldkornen hör Nitro Mans intensiva Nitro Rider, Strike Mans peppiga Fireball Strike och den här godingen:

Spelade just färdigt "Too Human" och slutet gick hand i hand med resten av spelet. Ett kasst öppet slut med plats för uppföljare. WTF? Balder är lite sur för att han egentligen är död och Loke är i Jotunheim och träffar en blek cybernetisk "Shadow of the Colossus"-kopia till jätte. Nu i efterhand så kom jag på att det var en av de där utlovade trilogierna som 360n skulle få och tja... vi fick ju iaf "Mass Effect"-trilogin (med del tre kvar att komma). Jag hoppas inte världen går under innan "Mass Effect 3" kommer. Det kan mycket väl bli ett av de bästa spelen någonsin.

Här är förresten Urban Dictionary's förklaring till crappy ass. Enjoy.

I detta fallet: "Too Human". Köpte det för att byta in det så man får ett nytt spel massa billigare. MEN kort efter jag köpte det så lade Gamestop till det på sin exkluderingslista. Humbug! Köpte också "Warhammer: Battle March". (kollade precis Gamespot och båda spelen har fått 5.5 i betyg!) Nåväl, "Too Human" ska jag snacka om nu iaf! Satte mig med det igår för att jag inte hade något bättre för mig, var sjukt uttråkad och kunde inte bestämma mig för film eller om jag skulle spela om något spel när jag ser att "Too Human" ligger oöppnat i en hög och beslutar mig för att kolla hur det är. Jag gillar Silicon Knights tidigare mästerverk "Eternal Darkness: Sanity's Requiem"... vilket jag inte tänker snöa in i och hylla nu!

"Too Human" handlar om cybernetiska asagudar i ett hyperteknologiskt Asgard och att man som Balder skall hindra Loke och hans robotarmé från att skapa Ragnarök. Konceptet och designen är helt okej i min mening och musiken är faktiskt ganska bra, men det är alltför många element i spelet som drar ner det. Främst av dessa är kontrollerna, vilka är väldigt klumpiga och oprecisa. Man attackerar i närstrid med höger styrspak och för att skjuta sina pistoler/automatgevär/plasmakanon så använder man LT och RT på Xbox-kontrollen. Närstridsattackerna är särskilt klumpiga och alltför ofta gör de inte som man vill och avståndsattackerna är oprecisa samt icke tillfredställande. Även om avståndsattackerna är bland det kraftigare man kan göra (speciellt med kanonen) så känner man inte riktigt att fienderna tar något större skada förutom den gröna gloria som minskar alltefter de tar skada. Därefter så byter vapnet sikte till nästa fiende-gloria. D'oh. Nivåerna är också oändligt långa och Balder går ganska långsamt (dessutom går han som om han har en ananas i röven) genom de gigantiska områdena. Just det ja, det stormar ständigt fiender mot en också. Nivåerna känns som om de skulle kunnat kortats ner lite.

Inte nog med att attackerna är sega och att man ständigt måste slåss mot en halv miljard robot-troll (varav hälften skjuter mot en utan uppehåll), utan man dör också ganska enkelt om man skulle finna sig bland dessa... och varje gång man dör kommer en valkyria ner från himlen och lyfter upp en för att sedan låta en respawna. Denna sekvens är drygt 30 sekunder lång och känns som om man lika gärna kunde se Balders familj sörja vid begravningen med. Ens allierade och fiender slåss dock medan detta händer, vilket innebär att det kommer vara några få cyborg-älvor mindre att slåss mot. Men när man på ett litet utrymme möter drygt sjutton större kommuners samtliga invånare som blivit tekno-vättar så händer det lätt att man dör och man tröttnar mycket snabbt på denna 30 sekunders dödsmässa.

"Too Human" skulle kunnat varit så mycket mer, men dessvärre så är det väldigt halvfärdigt och tempofattigt. Att slåss känns mer som en börda än ett nöje och spelet känns faktiskt lite koreanskt i den aspekten. Vissa punkter, som att utrustningssystemet är ganska najs och att man crafta egna delar om man hittar blueprints för dem känns ganska fräsch. Vanligt i MMORPGn, men ganska ovanligt i konsol-rollspel. Dessvärre så väger detta (samt designen och musiken) upp det dåliga i spelet och jag tror jag måste hålla med om att betyget 5.5 är ganska motiverat. Jag kommer däremot fortfarande spela igenom det, är redan åtta timmar inne i det nu. Hoppas det är slut snart.

Nedan är en bild på min main Kthulmose i Age of Conan (Aquilonia PvP-RP) som idag blev Full T2. Har kämpat med att raida i ett bra tag nu, har spelat i drygt 1½ år från och till och nu tillsammans med mina blodvävare så är jag helt redo att ta mig an Thoth-Amon's!

(klicka för att förstora, lol)

...det känns gött!

Så är det Pi-dagen idag! Hoppas ni haft en trevlig pi! Själv åt jag pi(e)!

Spelade igenom sista uppdraget i Mass Effect 2 idag igen, denna gången så förlorade jag ingen. Första gången förlorade jag Jack, vilket verkligen kändes då det var hon jag romantiserade och den kanske grymmaste karaktären i spelet. Nu överlevde hon så hon kan hänga med i trean. :) Nu är jag lite fast i det där drömska tillståndet som bara kan skapas av episkheten som endast Mass Effect-spelen kan orsaka. Seriöst, ME2... vilket sanslöst jävla bra spel. Sanslöst.