[infoga provisorisk titel här]

Jag har åter konfronterat min nemesis. Nålen. Det är ironiskt egentligen, hur en människa som jag med en vardag kantad av blod i film och tv-spel är såpass livrädd för att bli tömd på det. Det gick oväntat bra idag dock, fick en snäll sköterska som tog det lugnt när jag skulle ta så mycket som fem sänkor. Min fobi för nålar har gått med mig större delen av mitt liv. Det började hos min dagmamma, när jag var 4-6 år gammal kanske. De fick in ett adoptivbarn från Sri Lanka och helt plötsligt var alla där tvungna att ta en massa gulsot-sprutor. Detta har lämnat både mig och min syster ärrade. En gång innan de skulle ge mig en spruta så minns jag hur jag sprang till hörnet av rummet och satte mig ner och grät protesterandes. En annan gång så försökte mina föräldrar lugna mig genom att sätta mig vid en sån liten vänlig talande dator som finns lite här och var. Min rädsla var obotlig. Nuförtiden så fyller mig sådana datorer med rädsla.

Senare i mitt liv, i mellanstadiet, så testades jag en hel del för allergier och jag har ingen aning om hur många blodprov jag fick ta. En gång fick jag rentav ligga över och ha en sån där kanyl med tapp som jag skulle sova med i armen. Det var en himla jobbig natt, men som tur var så var min pappa med mig och tröstade mig. En annan gång i samma veva så ville de göra en hjärnröntgen på mig (av skäl jag inte minns) och när de försökte injicera mig med kontrastvätskan så lyckades inte någon av sköterskorna särskilt väl. Jag har ingen aning om hur många gånger de stack mig och detta har knappast bidragit till att min rädsla lindrats. När jag sedan låg där och skulle datortomograferas så hade de ännu inte lyckats. Helt plötsligt hör jag en lugnande röst och en manlig doktor injicerade mig smärtfritt i foten. Jag märkte knappt att det stack till.

Nej, nu ska jag ironiskt nog återgå till min verklighet med blodiga spel. Jag spelar om Dead Space just nu. Det lägger fokus på att man strategiskt ska stympa de monster som attackerar. Livet är härligt.